I Juletid

Dialog och samverkan enligt avtal

Jag har som fackligt ombud deltagit i en tvådagars utbildning i samverkan på arbetsplatsen enligt Samverkansavtalet. Denna bygger givetvis på Lagen om medbestämmande och Arbetsmiljölagen men i en föränderlig värld har har arbetsgivarens och den fötroendevaldes roller förändrats.
Syftet med samverkansavtalet är en En bra verksamhet med ett gott resultat. Den enkilde arbetstagaren, numera kallad medarbetaren, ska uppleva Meningsfullhet, begriplighet och hanterlighet i sitt arbete för att behålla sin hälsa och ett långt liv. Vi ska i möte med arbetsgivaren använda oss av Dialog i betydelsen: Att med ordens hjälp söka gemensam mening. När mötet tar upp ett ärende ska ombudet byta färg på sin keps och börja förhandla.
Vad har det lokala arbetsplats/skyddsombudet för uppgift? Ombudet är bärare av avtalet, i det här fallet Samverkansavtalet, tills dess nytt avtal gäller.

Minnen från sommaren

Kan man tänka en mer idyllisk småstadsbild. Bilden från Hjo.
En svensk mini-roadmovie, fast med stillbilder, med en liten röd Toyota Corolla. Klas och Kristina fikar mitt i Jordgubbslandet d.v.s. Finnerödja. Kan man återigen tänka sig ett mer mysigt hotell än det vi bodde på i Strängnäs, alldeles invid Ångbåtsbryggan.
Nu är det den 26:e oktober. Jag satt vid köksfönstret i morse och lyssnade på fågelkvitter. Jag såg regndroppar under de nakna grenarna på det Japanska Körsbärsträdet. Det kunde lika gärna ha varit tidig vår.

Göteborg

Jag återvänder till en bild som jag använde när min blogg var ny. Det var hösten 2007, snart för jämt ett år sen. Återvänder till samma bild. Det liknar det sätt varpå de de ryska ikonmålarna arbetar. Att måla samma motiv om och om igen och studera de små skillnaderna. Det var i oktober 2007, luften är hög och klar. Det nya radio/tv- huset invigs på Norra Älvstranden. Jag tar en bild över älven in mot stadens centrala delar med min nya digitalkamera. Jag har bott i denna stad i 28 år. Jag känner mig som en del av den. Staden liknar människan- den byggs till och blir aldrig färdig.

En dag i parken

Vart tog Klas vägen?
Där är han- i pariserhjulet!

Hösten 2007

Bilder från hösten 2007 tagna med min nyinköpta digitalkamera. Luften är hög och klar och mina två bloggar Här är jag och Doris är i vardande. Det är invigning av det nya radio och tv-huset vid Norra Älvstranden i Göteborg.

På min väg till invigningen passerade jag Keillers Park. Sjävpoträttet är tillagt vid ett senare tillfälle. Krister Henriksson berättade en gång att hans värsta mardröm var att möta sig själv.

Så vill jag bo!

I söndags tog jag tåget till Faster Kerstin! Att bo mitt i naturen och kunna se årstidernas växlingar alldeles utanför fönstret är en nåd att stilla bedja om. Att ha två katter, naturtomt och utedass är något för oss som ur "usla brunnar ösa" i vår jakt efter prylar och standardhöjning.
Vägvalet är ditt!
Faster Kerstin är vegetarian och medlem i förenigen Djurens vänner. Hon tär inte mer på jordens resurser en människorna i Indien per capita. Faster Kerstin vet hur man ska leva.

OS i Peking

I går tittade jag på invigningen av OS i Peking. Först en stund hemma och därefter på puben. Det är alltid roligast att se när de små nationerna vandrar in på arénan i sina folkdräkter. En flaggbärare och två deltagare varav den ena är lite överviktig, kanske kulstötare, och alla tre ser lika glada och stolta ut. Då känner jag
andemeningen med OS.
I övrigt var invigningen en kort historielektion. Kineserna har uppfunnit krutet, papperet, boktryckarkonsten och kompassen.
Den store tänkaren Kon Fu- tsé har tagits upp i det nya Kina. Han trodde på blind lydnad under goda ledare. Vem bedömmer om ledarna är goda tänker jag. Dessutom tror jag inte att en nation som hyser blind lydnad till sina ledare i längden har någon framgång.
(Bilden till höger; OS i Stockhom 1912 där min morfar medverkade som funktionär).

Naturbegåvning!

Gammal och risig inspelning, men med vilken atmosfär och tidsanda. Så ville jag vara. Det ryktas att Keith Moon gick in på en spelning med The Who, satte sig vid trummorna, och den gamle trummisen blev petad. Inte så snyggt kanske, jungelns lag. Men vilken naturbegåvning han var.
(Bilden påminner mig om urklipp från tidningen Bild- Journalen som flickorna klistade upp i sina rum)

Semestern slut

Bild från färjan vi Svanesund. Som vanligt är det den duktige fotografen Klas som har tagit bilden.

Så var då semestern slut. Jag hörde av en expert på radion att de flesta upplever en psykisk knäck ungefär tre dagar in på den första arbetsveckan. Jag väntar fortfarande på den. Experten sade också att det är osannolikt att man kan lagra vila mer än möjligtvis några veckor. Det var ju skönt att höra. Man behöver inte känna sig pigg efter semestern, utan glåmig och trött.
Skämt åsido handlar det säkert om hur man har tillbringat sin semester. Man kan ha stressat sig egenom den. Man kan ha försummat att använda tillfället för att hitta nya tankar och infallsvinklar på sitt liv.
I mitt fall handlar det om en vag känsla av otillfredsställelse som säkert har att göra med det sistnämnda. Jag hittade inte min drömkvinnan på den här semestern heller. Henne som jag kan se djupt in i ögonen och uppleva en djup ömsesidig förståelese inför livets allvar med. "Och våra blickar möttes, själ mot själ vi tysta står" som Harry Martinson skaldar. Jag har inget bestämt skönhetsideal. Hon kan vara smal eller tjock, lång eller kort, svart eller vit.
Jag är inte särkilt förvånad. Jag har inte hittat min drömkvinna på tidigare semestrar heller. Men ändå känner jag mig besviken med sting av bitterhet.
För att försöka förstå mig själv återgår jag till nya tankar och infallsvinklar på mit liv. Den där kvinnan som jag söker är endast dröm och dikt och kommer aldrig att ta fast form i verkligheten. Hon finns i min drömmar. I verkligheten finns bara jag av kött och blod och verkliga kvinnor av kött och blod.

Gud har 99 namn:

bara kamelen vet det hundrade.
Min Farfar
Min far Vladimir Eugenovitch Bolotin var son till en ukrainare som kom från staden Ismail. Staden ligger i Moldau-deltat vid Svarta Havet nära gränsen till Rumänien. År 1907, under det rysk-japanska kriget, var min farfar inkallad i ryska armen som fältskär.
Det var en lång och mycket besvärlig väg att ta sig med båt från St. Petersburg till Japan. Tsaren förlorade ju också kriget.På vägen till Japan ankrade man utanför Köpenhamn där min farfar träffade min farmor som var danska. De gifte sig och upplevde några år tillsammans.
Min farmor reste på en strapatsrik resa till Ukraina Hon har berättat för min far att det stormade så kraftigt på havet att hon önskade att båten skulle sjunka. I Ryssland föddes min faster Lydia år 1909.
Min farmor reste tillbaka till Köpenhamn där min far Vladimir föddes 1911. Jag vet jag inte riktigt vad som sedan hände, men vad jag förstår tillbringade min farmor och barnen ytterligare en tid i Ryssland för att sedan återvända till Köpehamn.
Under den oroliga tid som följde i Ryssland, det ryska inbördeskriget och senare revolutionen, försvann min farfar för gott och efter några år antogs han vara död.
Min pappa hade alltså inga egna minnen av sin far, utom möjligtvis att han hade suttit i knät på honom som mycket liten. Bilden av min farfar bygger alltså på vad min farmor berättade om honom.Min far hyste dock under hela sin levnad en djup kärlek till- det stora heliga Ryssland och den tid som försvann.
Det visade sig långt senare att min farfar överlevt de omvälvande åren kring revolutionen, men det är en annan historia.

I love Hjo!

Klas spanar och spanar...

Och hittar Caféet med Sveriges godaste glass.

Stora Delsjön (att gå runt en sjö)

Det är få storstäder i världen förunnat att efter ca. 10 min. resa med spårvagn kunna gå ut i något som påminner om ren vildmark, förutom ett lätt brus från motorvägen på vissa ställen.
Jag tänker på Delsjöområdet i Göteborg.
Vägen runt Stora Delsjön är 7,5 km. Med vägen ifrån spårvagnshållplatsen blir det närmare en mil. Den är kuperad och mycket växlingsrik. Allt ifrån tät barrskog, trollskog, över mossar och trädbevuxna branter ner mot stranden till ljus lövskog. det tar mig ca 2 timmar att gå runt. I dag tog det lite längre tid eftersom jag tog några bilder.

Att gå runt en sjö är något av en symbolisk handling för mig. Jag minns att jag gick runt en mindre sjö, Maren utanför Västervik, tillsammans med min mor i 7-årsåldern. Det hände inget speciellt, vi pratade om livet tror jag, det kändes som att omsluta något. Cirkeln har ju stor betydelse inom psykologin. Jag tänker på vad Carl Jung skriver om en Mandala. En symbol för människans inre som helhet.

Resan till Strängnäs (fyra inlägg).

Klas och Kristina tar en fikapaus vid Finnerödja Bygdegård- ja, vi köpte jordgubbar.

Tiden är ingenting

Bild från det nedlagda Sundby Sjukhus. De vackra husen är numera bostadsrätter.T.h. Jag utanför avd 4:b

"Grästråets barn, så lika sin fader,
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring.
Tiden är ingenting."

Här på avd. 4:b, orolig mansavd. på Sunby Psykiatriska Sjukhus hade jag mitt första sommarjobb. Det var 1972. Jag var 18 år gammal. Sommaren var varm och förförisk. Flickorna var vackra. Vi gjorde utflykter med patienterna. På lediga dagar cyklade jag långa sträckor kring Stängnäs och det natursköna Mälarlandskapet. Och så såg jag äppelkriget på bio den sommaren.

Numera är avd 4:b borta. Där ligger nu en Montesori-skola.

Jag fattig syndig människa

Klas på väg till ett besök i Strängnäs Domkyrka Fönster i Domkyrkan. Vid de flesta fönster fanns rikt utsmyckade gravar.

Jag älskar gamla katedraler. Jag drömmer om dom. Och visst har jag haft andliga upplevelser inne i de svala kyrkorummen omgivna av tjocka stenmurar.

Men det är också påtagligt att kyrkan, när den byggdes, var en del av makthierarkin i samhället. På medeltiden måste Strängnäs Domkyrka ha förefallit att vara enorm, där den låg på en kulle, i jämförelse med de små husen runt omkring.

-Frukta Gud och överheten. Kungar och adelsmän fick stora pompösa gravar inuti kyrkan.

Ett mysigt hotell

Hotell Laurentius. I bakgrunden Roggeborgen och Domkyrkan

Utsikt ifrån Ångbåtsbryggan mot Sunbdby

Vi tillbringade midsommarhelgen i Srängnäs med omnejd. Vi bodde på hotell Lauretius, beläget nedanför Domkyrkan och Roggeborgen , bikopsgård och från 1621 Sveriges andra gymnasium. Bara några steg från den gamla Ångbåts-bryggan med servering. Därifrån gick båten Strängnäs Express till Stockholm en gång i tiden.
Från föntren har man utsikt över den vackra Mälarfjärden och Sundy. Där låg tidigare ett hospital i naturskön miljö. Numera är de välbyggda husen från början av 1900- talet förvandlade till dyra insatslägenheter.

Morgondopp i Alingsås

Klas tar sig ett morgondopp i närheten av sitt vackra hem.

Bara några steg ifrån stugknuten ligger badviken.

Grattis!

Grattis till min brorson som har kommit in på en utbilning till dramatiker- dramaturg.

Maj på Malö

Badnymf på Malö;
- Kan det vara Maj..?
- Naj, naj, naj!

Jag drömde...

Bilder från Malö i Bohuslän.

Drömmen utspelade sig i en jättelik mässhall för loppmarknader eller dylikt med marknadsstånd.

Jag skulle klä på mig, det gick långsamt- som i en trögflytande vätska. En major satt vid en pulpet och tittade strängt men förtroendeingivande på mig genom stålbågade glasögon. Han sade att det innebar dödsstraff att komma försent till uppställningen.
Min kompis ifrån tonårstiden stod och stämde sin gitarr. Min nuvarande chef, såg lite gammal och "skrynklig" ut. Han såg att jag spelade i ett band och frågade leende om inte bandet kunde spela något när tillfälle bjöds.Jag fortsatte min påklädnig med att knyta skorna, det gick fortfarande oroande sakta. Majoren upprepade vad han sagt tidigare.
Jag rörde mig förvirrat fram i en korridor, troligtvis på väg till uppställningen. En man låg livlös på golvet. någon sade att han behövde hjärtmassage. Jag lyckades med att ge mannen hjärtmassage genom att lägga handflatorna på mannes bröstkorg och med hjälp av min egen kroppstyngd åstakomma kraftiga regelbundna stötar.

På vallfart till Brogyllen

Klas på café Brogyllen och jag vid Stora Hamnkanalen

I veckan vallfärdade jag över Göta Älvbron, Lilla Bommen och Västa Nordstan till Brogyllen, ett Café med anor i hörnet mellan Västra och Södra Hamngatan med utsikt över Stora Hamnkalen.

Skugga

Det finns inget ljus utan skugga och ingen själslig
helhet utan brister. Livet har inte behov av full-
komlighet utan fullständighet. Där kommer "pålen
i köttet" in , uthärdandet av bristfälligheten, utan
vilken det inte kan existera något framåtskridande
eller någon upphöjelse.
CG Jung, Valda verk, Psykologi och alkemi, § 20.

100 dagar på kneget

I hundra dagar har jag satt på mig min uniform och gått till mitt jobb. På den 10o- första dagen gick jag upp som vanligt, åt lite filmjölk, tog en cigarett. rakade mig, borstade tänderna och tog på mig min uniform. Jag konstaterade att jag inte skulle hinna prommenera, det tar exakt 17 minuter, så jag tog spårvagnen två hållplatser till Backaplan där min buss nr. 42 var på ingående. Men, vad nu då? Någon annan hade satt sig vid förarplatsen.

Javisst ja! Jag hade lagt in om tre dagars semester på ett sent stadium. Jag trodde att jag hade fått avslag när jag tittade i Vuppen och min tjänst stod kvar där. Min avlösta kollega sade att jag skulle titta i fliken avvikelser. Hmm- det är ju så krångligt med datorer ibland.

Så nu har jag tre dagar framför mig som tre vita ark. Det är fackföreningsmöte i morgon kväll. Ska jag se över mitt fackliga engagemang och förtroendeuppdrag? Ska jag göra en kortare resa, kanske till Danmark? Ska jag sitta och roa mig med att göra collage i datorn? Eller ska jag bara ta dagen som den kommer och vänta på min själ som indianerna gör? Först och främst blir det nog, tyvärr, ytterligare en cigarett. -Sluta röka, det var en bra idé.

Premiärdopp

Klas håller upp sina badbyxor som en trofé efter årets premiärdopp den 11/5 i sjön Gerdsken. Hustru Kristina tittar beundrande på.
( I´ve been loving you... Klicka på bilden.)

Just a little spoon of Cream

Im so glad live at the Royal Albert Hall 2005

White room live at the Royal Albert Hall 2005

Crossroads live at the Fillmore 1968

Spoonful live 1967

Stormy Monday live at the Royal Albert Hall 2005 (Slowhand forever)

Cream är mitt band, eller snarare det band som jag fastnade för i fjortonårsålden Det band som jag känner mig ha en personlig relation till. Andra har säkert sina. Jag undrar om Jack är mycket nervös när han går in på scenen inför en förväntansfull publik. Albert Hall är fullsatt när han greppar basen. Kommer hans fantastika teknik att hålla efter så lång tid. Rösten har förändrats sen han var ung, det går inte att sjunga lika ljust längre. Kommer han att motsvara förväntningarna.
Eric tar ledningen in på scenen, han ser snäll och beskyddande ut. De känner på insrumenten, stämmer, och man upplever hur samspelta de är. De inleder med I´m so glad i lite lugnare tempo och efter en stund ser jag av deras miner att det lossnar, att dom har roligt tillsammans. Både White room och Stormy Monday har ett sagolikt gung under solopartiena. Så visst håller det tycker jag.

Mötet

Smycket gjort av konstnär Ingrid Draminsky Emmeboda

Hamlet

David Dencik och Lil Terselius i Hamlet

I går såg jag Hamlet i en inspelning från Roma- teatern på Gotland. Regi av Lars Norén. Bravo! Lil Terselius helt fantastisk som Gertrud.

Finns det något hopp?

Lars Norén

I går såg jag Lars Norén i en tvdokumenär om Hamlet, världens förmodligen mest spelade teaterpjäs. Är den så bra? Har den något att säga vår tid. Något som programmet upplyste om och som jag inte har tänkt på tidigare är att de två kvinnliga huvudrollerna har så fövånadsvärt korta och lite torftiga repliker. Inte riktigt något för en stor aktris, som det ofta handlar om, att bita i. Dessutom uppträder Hamlet som en stor sexist, både mot sin fästmö Ofelia och sin mor Gertrud.

Lars Norén som tycker att mycket av det som Shakespeare har skrivit är sövande men som nyligen regisserat en uppsättnig av Hamlet på Gotland menade, och nu citerar jag inte ordagrant, att det som utspelar sig på scenen utspelar sig i verklighetn varje dag , han hänvisade bl.a. till Bosnien.

På frågan om det finns något hopp svarade han efter en stunds tystnad nej, med gråten i halsen tyckte jag. Det viktiga var inte den konst som utövades på scenen utan vad som händer i publiken, hur åskådarna reflekterar på det som utspelar sig, omprövar sina värderingar och bildar sig en uppfattning.

Detta fick mig att tänka på att av önskvärda egenskaper hos var och en skattar jag förmågan till självreflektion mycket högt. Att vid varje tillfälle gå till sig sjäv och ställa frågan- vad har jag för motiv till just det här. Vad innebär konsekvenserna av min handling för andra och den övriga världen.