Vad sa dom?

En dag vid Biskopsdammarna

Eller den dagen då Klas plötsligt försvann och dök upp i Jalta

Julefrid och en omtumlande diskussion

Så var julen till ända för den här gången, eller överstökad om man så vill.

Själv har jag varit inblandad i en omtumlande dikussion om vad som är okej att lägga ut på nätet. Det gäller naturligtvis i första hand bilder på människor, men även omgivning som hus och lägenheter, och det man skriver om människorna i sin omgivning.

Regel 1 är naturligtvis att man måste fråga de inblandade om lov innan man lägger ut en bild. När det gäller texten bör det fungera som vilken tidning som helst, man är ansvarig för innehållet. ( det sista skrev jag efter att ha fått en första kommentar)

Mitt intryck är att vad som är okej skiljer sig lite mellan olika länder. Jag känner till bloggar i USA där bloggaren lägger ut mängder av bilder på sig själv, mannen eller hustrun, från resor, på vänner och bekanta, fester, tjusigt inredda rum, hus från insidan och utsidan. Här måste ju finnas en tyst överenskommelse om vad som kan accepteras. Det finns ju också en risk att man blir påverkad av vad som gäller där.

Och julefrid över nejden råder.

Besök från Fagersta

I helgen var min bror med fru och barnbarn här på ett trevligt besök. Vi åt pasta med grönsaksbiffar och en härlig sallad.

Därefter gick Sten till Moskén och jag och Gittan tog en promenad tillsammans med barnen till Keillers park vid foten av Ramberget. Vi passserade två män som spelade schack med halvmeterhöga pjäser på en stor spelplan ute på gården. De utväxlade ord på jag tror det var sebokroatiska. Detta tyckte den äldsta pojken var spännande. Jag lockade med att det fanns fisk i dammen i parken för att skynda på, så sprang vi ikapp.

Framme vid parken visade sig att det inte fanns något vatten i dammen så någon fisk blev det inte. Men det fannas en lekpark med spännande redskap som tur var. Birgitta berättade att i Peking, där de varit besök, fanns även redskap för vuxna i lekparker, troligtvis i syfte att träna musklerna. Vi förskte också häva oss i en tvärgående stång men armarna kändes som gjorda av tuggummi.

Gittan ringde till Sten och konstaterade att han hade återvänt till min gård- ja , så är det att ha en fru. Vi skyndade på stegen och väl hemma såg jag Sten sysselsatt med att lägga några trädgårsstenar tillrätta. Det är bra att använda tiden till någor vettigt medan man väntar.

Jag tog några fotogrefier och därefter tog vi farväl.