Det här är det första inlägget om min kamp mot rökningen. Kanske lyckas jag och det här blir en mera läsvärd blogg. Jag ska sluta röka. Mitt sunda förnuft säger mig det. Jag drabbas ofta av panik inför hur fast jag sitter i rökberoendet. Jag tänker att om jag stod i ett flygplan- nedanför finns en ö där det saknas cigaretter och jag hade en fallskärm så skulle jag utan tvivel hoppa. Men tanken på att genomleva verklighetens vardag utan cigarettpaketet i fickan ger mig panik. Låt mig börja från början. Min pappa rökte John Silver- 60 filterfria cigaretter om dagen. Min mamma rökte Chessman- ett vackert paket i gult. Hon lärde sig att röka av en äldre bekant för att som fin flicka bli världsvan. Detta var på 1930- talet. Hon påstod att hon under hela sitt liv aldrig dragit ett halsbloss. Hon skulle aldrig komma på tanken att dra ner den obehagliga smetiga röken i sina lungor. Min pappas sista år blev mycket plågsamma med invaliditet. Min mamma klarade sig bättre, men visst hade hon tandlossning, rynkig hy, och svårt för att gå längre sträckor till följd av rökningen. Här finns två skilda signaler. Min pappas öde vill jag definitivt inte dela. Min mamma som troligtvis förkortade sitt liv med några år men som ändå var socialt aktiv in i det sista- kan jag tänka mig att offra det som hon offrade? Barnet kan tyvärr inte se denna problematik och ta varning av detta.
Du gör som föräldrarna gör.Så nu står jag här. Livet är en gåva och har en storhet som du hitills har smetat in i äcklig cigarrettrök. Klockan är fem i tolv och varför slutar du inte? Orsaken är ett slags personlighetsklyvning. Dels det analytiska överjaget som finner hur många skäl som helst för att sluta. Dels den andra, känslomässiga sidan, som säger livet har inget, inget större att ge än just detta att ta en cigarett. Många drabbas av sorg efter ett rökstopp som varar i flera år. Det är då naturligtvis lätt att man återfaller till rökningen. Jag måste som en fältherre hitta en strategi som går till atack och övervinner denna strid mot i det i det här fallet abnorma och destruktiva känslolivet. Klockan är fem i tolv, men ändå bara fem i tolv- och livet har så mycket annat att ge och fodra, det vet jag ju. Cigarettbilden från Doktorn kunskap är trygghet!
Plusgrader sju dygn i sträck- då är det vår enligt meterologerna. Det har nu inträffat här i Göteborg. Annars är det solens vinkel, ljusets återkomst, och de torra vägbanorna som vittnar om att någor är på gång.
Det här är det första inlägget om min kamp mot rökningen. Kanske lyckas jag och det här blir en mera läsvärd blogg. Jag ska sluta röka. Mitt sunda förnuft säger mig det. Jag drabbas ofta av panik inför hur fast jag sitter i rökberoendet. Jag tänker att om jag stod i ett flygplan- nedanför finns en ö där det saknas cigaretter och jag hade en fallskärm så skulle jag utan tvivel hoppa. Men tanken på att genomleva verklighetens vardag utan cigarettpaketet i fickan ger mig panik. Låt mig börja från början. Min pappa rökte John Silver- 60 filterfria cigaretter om dagen. Min mamma rökte Chessman- ett vackert paket i gult. Hon lärde sig att röka av en äldre bekant för att som fin flicka bli världsvan. Detta var på 1930- talet. Hon påstod att hon under hela sitt liv aldrig dragit ett halsbloss. Hon skulle aldrig komma på tanken att dra ner den obehagliga smetiga röken i sina lungor. Min pappas sista år blev mycket plågsamma med invaliditet. Min mamma klarade sig bättre, men visst hade hon tandlossning, rynkig hy, och svårt för att gå längre sträckor till följd av rökningen. Här finns två skilda signaler. Min pappas öde vill jag definitivt inte dela. Min mamma som troligtvis förkortade sitt liv med några år men som ändå var socialt aktiv in i det sista- kan jag tänka mig att offra det som hon offrade? Barnet kan tyvärr inte se denna problematik och ta varning av detta.
Du gör som föräldrarna gör.Så nu står jag här. Livet är en gåva och har en storhet som du hitills har smetat in i äcklig cigarrettrök. Klockan är fem i tolv och varför slutar du inte? Orsaken är ett slags personlighetsklyvning. Dels det analytiska överjaget som finner hur många skäl som helst för att sluta. Dels den andra, känslomässiga sidan, som säger livet har inget, inget större att ge än just detta att ta en cigarett. Många drabbas av sorg efter ett rökstopp som varar i flera år. Det är då naturligtvis lätt att man återfaller till rökningen. Jag måste som en fältherre hitta en strategi som går till atack och övervinner denna strid mot i det i det här fallet abnorma och destruktiva känslolivet. Klockan är fem i tolv, men ändå bara fem i tolv- och livet har så mycket annat att ge och fodra, det vet jag ju. Cigarettbilden från Doktorn kunskap är trygghet!
