Hamlet

David Dencik och Lil Terselius i Hamlet

I går såg jag Hamlet i en inspelning från Roma- teatern på Gotland. Regi av Lars Norén. Bravo! Lil Terselius helt fantastisk som Gertrud.

Finns det något hopp?

Lars Norén

I går såg jag Lars Norén i en tvdokumenär om Hamlet, världens förmodligen mest spelade teaterpjäs. Är den så bra? Har den något att säga vår tid. Något som programmet upplyste om och som jag inte har tänkt på tidigare är att de två kvinnliga huvudrollerna har så fövånadsvärt korta och lite torftiga repliker. Inte riktigt något för en stor aktris, som det ofta handlar om, att bita i. Dessutom uppträder Hamlet som en stor sexist, både mot sin fästmö Ofelia och sin mor Gertrud.

Lars Norén som tycker att mycket av det som Shakespeare har skrivit är sövande men som nyligen regisserat en uppsättnig av Hamlet på Gotland menade, och nu citerar jag inte ordagrant, att det som utspelar sig på scenen utspelar sig i verklighetn varje dag , han hänvisade bl.a. till Bosnien.

På frågan om det finns något hopp svarade han efter en stunds tystnad nej, med gråten i halsen tyckte jag. Det viktiga var inte den konst som utövades på scenen utan vad som händer i publiken, hur åskådarna reflekterar på det som utspelar sig, omprövar sina värderingar och bildar sig en uppfattning.

Detta fick mig att tänka på att av önskvärda egenskaper hos var och en skattar jag förmågan till självreflektion mycket högt. Att vid varje tillfälle gå till sig sjäv och ställa frågan- vad har jag för motiv till just det här. Vad innebär konsekvenserna av min handling för andra och den övriga världen.

Känslan jag ständigt vill återkomma till.

Tänk när den senast Beatles-plattan kom ut i skivaffären. Jag kastade mig ner till butiken, expiditen, gillade mig, kändes det som. Det var något i känslan som jag ständigt vill återkomma till. I vilket fall som helst, det fanns två låtar som tände mitt hjärta som tioåring. Det var Tennessee Waltz med Alma Cogan och så var det Please Mister Postman med The Beatles. Den köpte jag som singel med omslag i gult minns jag. Jag älskade, älskade dom.- dom fyllde mitt hjärta med tillit till livet.

Lyssna här på dom tidiga The Beatles

(Tilläggas bör att Please Mister postman är en cover. Den är skriven av av Holland-Dozier-Holland i Motown records. De ville träffa "the sweetspot" i människor med sina låtar och de lyckades sannerligen på mig. Tennessee Waltz har en anan bakgrund men samma effekt).

Elvis Aaron Presley

Det är få förunnat att ha en profil som en grekisk Gud. Förutom Elvis enorma utstrålning och musikalitet kvartsår det som inte räknas,- det är ju insidan som räknas påstås det- hans utseende. När det gäller sammansmältningen av föräldrarnas utseende, jag tycker mig se likheter med båda föräldrarana hos Elvis, har naturen varit på ett särdeles gott humör. Jag var inte med när Elvis var som störst men har på senare år blivit fylld av hänförelse. Som när han sjunger- For Dixieland i was born...