Lars Norén I går såg jag Lars Norén i en tvdokumenär om Hamlet, världens förmodligen mest spelade teaterpjäs. Är den så bra? Har den något att säga vår tid. Något som programmet upplyste om och som jag inte har tänkt på tidigare är att de två kvinnliga huvudrollerna har så fövånadsvärt korta och lite torftiga repliker. Inte riktigt något för en stor aktris, som det ofta handlar om, att bita i. Dessutom uppträder Hamlet som en stor sexist, både mot sin fästmö Ofelia och sin mor Gertrud.
Lars Norén som tycker att mycket av det som Shakespeare har skrivit är sövande men som nyligen regisserat en uppsättnig av Hamlet på Gotland menade, och nu citerar jag inte ordagrant, att det som utspelar sig på scenen utspelar sig i verklighetn varje dag , han hänvisade bl.a. till Bosnien.
På frågan om det finns något hopp svarade han efter en stunds tystnad nej, med gråten i halsen tyckte jag. Det viktiga var inte den konst som utövades på scenen utan vad som händer i publiken, hur åskådarna reflekterar på det som utspelar sig, omprövar sina värderingar och bildar sig en uppfattning.
Detta fick mig att tänka på att av önskvärda egenskaper hos var och en skattar jag förmågan till självreflektion mycket högt. Att vid varje tillfälle gå till sig sjäv och ställa frågan- vad har jag för motiv till just det här. Vad innebär konsekvenserna av min handling för andra och den övriga världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar