Jag drömde...

Bilder från Malö i Bohuslän.

Drömmen utspelade sig i en jättelik mässhall för loppmarknader eller dylikt med marknadsstånd.

Jag skulle klä på mig, det gick långsamt- som i en trögflytande vätska. En major satt vid en pulpet och tittade strängt men förtroendeingivande på mig genom stålbågade glasögon. Han sade att det innebar dödsstraff att komma försent till uppställningen.
Min kompis ifrån tonårstiden stod och stämde sin gitarr. Min nuvarande chef, såg lite gammal och "skrynklig" ut. Han såg att jag spelade i ett band och frågade leende om inte bandet kunde spela något när tillfälle bjöds.Jag fortsatte min påklädnig med att knyta skorna, det gick fortfarande oroande sakta. Majoren upprepade vad han sagt tidigare.
Jag rörde mig förvirrat fram i en korridor, troligtvis på väg till uppställningen. En man låg livlös på golvet. någon sade att han behövde hjärtmassage. Jag lyckades med att ge mannen hjärtmassage genom att lägga handflatorna på mannes bröstkorg och med hjälp av min egen kroppstyngd åstakomma kraftiga regelbundna stötar.

På vallfart till Brogyllen

Klas på café Brogyllen och jag vid Stora Hamnkanalen

I veckan vallfärdade jag över Göta Älvbron, Lilla Bommen och Västa Nordstan till Brogyllen, ett Café med anor i hörnet mellan Västra och Södra Hamngatan med utsikt över Stora Hamnkalen.

Skugga

Det finns inget ljus utan skugga och ingen själslig
helhet utan brister. Livet har inte behov av full-
komlighet utan fullständighet. Där kommer "pålen
i köttet" in , uthärdandet av bristfälligheten, utan
vilken det inte kan existera något framåtskridande
eller någon upphöjelse.
CG Jung, Valda verk, Psykologi och alkemi, § 20.

100 dagar på kneget

I hundra dagar har jag satt på mig min uniform och gått till mitt jobb. På den 10o- första dagen gick jag upp som vanligt, åt lite filmjölk, tog en cigarett. rakade mig, borstade tänderna och tog på mig min uniform. Jag konstaterade att jag inte skulle hinna prommenera, det tar exakt 17 minuter, så jag tog spårvagnen två hållplatser till Backaplan där min buss nr. 42 var på ingående. Men, vad nu då? Någon annan hade satt sig vid förarplatsen.

Javisst ja! Jag hade lagt in om tre dagars semester på ett sent stadium. Jag trodde att jag hade fått avslag när jag tittade i Vuppen och min tjänst stod kvar där. Min avlösta kollega sade att jag skulle titta i fliken avvikelser. Hmm- det är ju så krångligt med datorer ibland.

Så nu har jag tre dagar framför mig som tre vita ark. Det är fackföreningsmöte i morgon kväll. Ska jag se över mitt fackliga engagemang och förtroendeuppdrag? Ska jag göra en kortare resa, kanske till Danmark? Ska jag sitta och roa mig med att göra collage i datorn? Eller ska jag bara ta dagen som den kommer och vänta på min själ som indianerna gör? Först och främst blir det nog, tyvärr, ytterligare en cigarett. -Sluta röka, det var en bra idé.

Premiärdopp

Klas håller upp sina badbyxor som en trofé efter årets premiärdopp den 11/5 i sjön Gerdsken. Hustru Kristina tittar beundrande på.
( I´ve been loving you... Klicka på bilden.)

Just a little spoon of Cream

Im so glad live at the Royal Albert Hall 2005

White room live at the Royal Albert Hall 2005

Crossroads live at the Fillmore 1968

Spoonful live 1967

Stormy Monday live at the Royal Albert Hall 2005 (Slowhand forever)

Cream är mitt band, eller snarare det band som jag fastnade för i fjortonårsålden Det band som jag känner mig ha en personlig relation till. Andra har säkert sina. Jag undrar om Jack är mycket nervös när han går in på scenen inför en förväntansfull publik. Albert Hall är fullsatt när han greppar basen. Kommer hans fantastika teknik att hålla efter så lång tid. Rösten har förändrats sen han var ung, det går inte att sjunga lika ljust längre. Kommer han att motsvara förväntningarna.
Eric tar ledningen in på scenen, han ser snäll och beskyddande ut. De känner på insrumenten, stämmer, och man upplever hur samspelta de är. De inleder med I´m so glad i lite lugnare tempo och efter en stund ser jag av deras miner att det lossnar, att dom har roligt tillsammans. Både White room och Stormy Monday har ett sagolikt gung under solopartiena. Så visst håller det tycker jag.

Mötet

Smycket gjort av konstnär Ingrid Draminsky Emmeboda