Mitt intryck är att att så fort ett ego börjar bildas hos ett litet barn infinner sig frågorna- vart kommer jag ifrån? Vem är jag? Tankar som man sedan bär med sig.
Därifrån är steget inte långt till att börja jämföra sig med andra. Detta kan ju tyvärr utveckla sig sig till ett evigt grämande över sitt öde och ett livslångt lidande. Jag lärde mig en gång den sista monologen utantill i dramat Stora landsvägen av August Strindberg, där vandraren utropar-" O Evge! Jag släpper ej din hand, din hårda hand förrn du välsignat. Välsigna mig, din mänsklighet som lider, lider av din livsens gåva. Mig först som lidit mest, som lidit mest av smärtan att icke kunna vara den jag ville."
Motsatsen är att försöka lära sig det svåra, att acceptera sig som den man faktiskt är, förändra det man kan, och känna en tacksamhet för det man har.
Jag hade en gång i tjugoårsåldern en dröm av religiöst slag i den meningen att jag vaknade med en stark känsla av intensitet, mycket tagen av drömmen. Den började med att tigrar rörde sig i ett mörkt rum. Plötsligt öppnade sig luckan till något som liknade en gammal vedspis av järn. Men i motsats till verkligheten kom ett drag innifrån spisen ut i rummet. En hög tenor sade- det finns någontig utöver det du har råkat bli född till.
Jag läste en gång i en bok om
Carl Jung att när en röst uttalar något i en dröm utan att man ser vem det är, är det ofta självet som talar. Det vill säga den innersta kärnan av det mänskliga psyket.
Bilder: Smutronstället med Bibi Andersson och Victor Sjöström. En tidig svensk roadmovie.
