Sömnapné och viktproblem

Aj, aj, aj- så här ska inte ett mellanmål se ut- lägg märke till den insmugna mazarinen.

Drabbad av ännu en av våra tidigare okända "välfärds"- sjukdomar sömnapné . Jag sitter jag på ett café, i berikande samtal med en kompis och förhoppningsvis i en känsla av andlighet, intar jag ett vettigt mellanmål efter att ha simmat 300m, sprungit med väst 200 och återigen simmat 200m.

Efter några år av förändrad livsstil på grund av yttre omständigheter börjar vågen peka betänkligt uppåt. På en ganska kort tid, ca. tre år, ökar jag från den acceptabla trivselvikten upp mot den nivå som kallas fetma mätt med BMI. Jag blir handikappad av min vikt- det tar emot att gå längre sträckor. Jag blir deppig- åldras man så fort? Dessutom drabbas jag av något ännu värre. Jag blir dagtrött. Eftersom jag är busschaufför är detta inte något att leka med. Visst drabbas de flesta någon gång av trötthet dagtid, men när det övergår till anfall av kamp mot sömnen nästan dagligen måste man göra något åt det.
På vårdcentralen konstaterades högt blodtryck, 160/125, och jag fick medicin för det. Ett besök hos hälsopedagogen var mycket bra. Några effektiva tips på, små mål med fleromättat fett/ sockersnåla och med grovt fiberrikt bröd var fjärde timme, motion några timmar i veckan, gjorde att viktkurvan vände och började peka nedåt.
Men när det gäller det jag sökte för, oacceptabel sömninhet dagtid, funderar jag på om inte vårdapparaten kunde fungera bättre. Det tidigare nämnda inträffade i månadskiftet sept. okt. 2011. Jag valde att till en böjan gå sjukskriven, efter några veckor 50% av sociala skäl. Jag fick en remiss till Öron - näsa- hals. Kring Lucia fick jag sova hemma med en apparat som kände av min andning under sömn. Kring jul hade jag gått ner ca. åtta kilo, kände mig som genom ett trollslag mycket bättre och åtegick till arbete 100 %. Den åttonde januari läkarbesök för utvärdering av apparatens data. Jo- jag fick diagnosen sömnappnésyndrom, en remiss till Sahlgrenska sömnlabb, och sjuksrivning 100% intill dess jag får behandling. Jag ringer sömnlabb en vecka senare.
- Oj- ja, din remiss kom i går. Vi har 800 personer i kö, så det kan ta flera månader. Jasså- du är yrkeschaufför och kan inte utöva ditt yrke. Då måste det kunna ordna sig så du får förtur. Men det kan ta tid.
Nu infinner sig känslan av att vara något anonymt som bollas inom sjukvården. Där jag står nu borde jag ha befunnit mig mycket tidigare eftersom jag sökte för mina besvär redan i september. Kommer jag att få behandling innan försäkringskassan kräver att jag söker mig ett nytt jobb, omplacering är otänkbart inom min bransch. Jag har varit på G med viktminskning och känner mig som sagt mycket bättre.
Så nu får jag väl se sjukskrivningen som en tid att sitta och tänka över mina tidigare försummelser, och naturligtvis fortsätta att kämpa med viktminskningen. Bara man inte hinner "vissna"- det tar ju sådan tid. Den psykiska hälsan/ ohälsan har nog aldrig varit den svenka sjukvårdens specialité.