De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Dessa ord skrevs på 1950- talet Vi närmar oss slutet av rymdeposet Aniara och Harry Martinson sammanfattar berättelsen. Han ger också en genialisk beskrivning- spegling av tiden efter andra världskriget och det uppblossande kalla kriget. Jag förmodar att man inte kände till så mycket om fångläger, Gulag, och de enorma övergreppen på civilbefolkningen i dåvarande Sovjetunionen. Ändå känns det som det är detta Harry Martinson tänker på. Han reste i sovjetunionen under 30- talet som kommunist med rötter ur arbetarklassen, men han tyckte inte om det han såg. Sista versraderna lyder:
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägerscellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans skäl,
när kalla stenar stumma hördes svara: här härskar människan. Här är Aniara.
Hiroshima 1945
Hiroshima 1945 
5 kommentarer:
Vackra ord av Harry Martinsson. Men varför har du denna dödsångesten ta vara på varje stund i livet. Småsaker som piggar upp. Läs Hemingway istället. Jag rekommenderar "Över floden in bland träden".
Deppa inte. Läs Positive news blogg och Ulf Bjerelds blogg så blir du på bättre humör.
Tack för att du tipsade mig om Ulf Bjereld
Den som deppar skriver inte blogg. Det är stort att inte blunda för mänsklighetens mörker. Chopin och Martinsson ger mod att leva och känna glädje över det goda.
Skicka en kommentar