Det var en gång en man från landet som ville vinna inträde i lagen. Utanför porten till lagen står en vaktpost. Innanför porten finns ännu en port med en vaktpost och därefter ännu en. Vaktposten säger till mannen att han just nu inte kan bevilja honom inträde. Mannen tänker sig för en stund och frågar så, om han alltså kan komma in senare. "Det är möljigt", säger dörrvaktaren, "men inte nu". Han ger mannen en pall att sitta på och åren går. Mannen åldras och ställer ibland frågor till vaktposten, han får veta att denne är mäktig men inte ens står ut med anblicken av den 3:dje vaktposten innanför honom.
Till slut är mannen grånad och kutryggig. När han känner att han ligger på sitt yttersta vinkar han till sig vaktposten en sista gång. Denne går leende fram till mannen. Du är omättlig säger han.
Mannen säger att han nu suttit en hel livstid och väntat på inträde i lagen. Hur kunde det komma sig att ingen annan under denna tid kommit och begärt inträde i lagen?
Vaktposten ryter då i den nästan döve mannens öra- den här dörren är endast öppen för dig, nu går jag och stänger den.
Den här historien som jag återberättar ur minnet är ju skriven av Frans Kafka och ingår i romanen Processen. Men jag tycker också att den känns som en vandrigshistoria förd från mun till mun i generationer.
2 kommentarer:
Intressant tänkvärd historia. Processen är en fantastisk roman som det är svårt att släppa när du börjat läsa den
Det verkar som man lär sig att inte sitta och vänta på att något skall hända bara för att någon sagt det till en utan man skall själv ta ansvar för sin situation
Skicka en kommentar