Boken Juloratoriet av Göran Tunström som utkom 1984 lästes av många svenskar. Jag minns miljöskidringarna av ett Värmland i mitten av 1900- talet mycket väl. Hur det som ena dagen tas för givet plötsligt rycks bort och saknaden känns mycket stor. Detta tema är återkommande i boken som utspelar sig i tre generationer av familjen Nordensson. Den unge Sidner Nordensson i mellangenerationen har ett förhållande med en äldre kvinna som leder till ett barn. När barnet kommer bryter kvinnan på ett bryskt sätt förhållandet med Sidner därför att hennes motiv egentligen var att få ett eget barn. I kapitlet Om Smekningar skriver Sidner Nordensson" Ingenting går så snabbt över som en Smekning. Men liksom en doft, en ton, är en Smekning det ända minne man kan ta med sig av livet in i döden, därför att kärlekens smekningar äro ren uppmärksamhet. Hela kroppen ett öga, ett öra, en tunga."
På ett humoristiskt sätt tycker jag han gör följande reflektion;
"Jag har nu levat i 6690 dagar och smekt kanske sex gånger, så statistiskt blir det en smeknig var tredje år. Dock kommo alla smekningar till på samma gång. Ja, jag antecknar min förödmjukelser."
Är detta ett exempel på manlig självömkan? Känslor av det manliga sinnelaget som ofta möts kallsinnigt av det kvinnliga.
Några år senare såg jag en utställning av en kvinnlig konstnär som stod Göran Tunström mycket nära. Hon hade målat sig själv med ett barn i sitt knä. Barnet hade ett vuxet huvud som bar författarens drag
2 kommentarer:
fem minuter av lycka kan uppväga ett helt liv av elände. Är inte smekningar ett både socialt, psykologiskt som biologiskt behov?
Vi behöver alla beröringar. Några beröringar glömmer jag aldrig. Men det är inte så ofta vi får beröring.
Skicka en kommentar