När det gäller skönlitteratur läser jag mycket ogärna sådant som jag inte intiutivt känner att detta angår mig- sådana tankar har jag också varit inne på och skulle vilja utveckla. Därför har jag aldrig på grund av någon inre tröghet varit en "bokmal". När jag åter läser Tiden Är Ingenting har den säkert stått på bokhyllan i minst tjugo år. Jag börjar läsa kapitel 20.
Bokens huvudperson utropar "Min son! min son! O att jag fick sluta dig till mitt hjärta!" Så var det ja. Boken med dess personer börjar så sakterliga närma sig ytan i mitt minne. Huvudpersonen är ungefär i min ålder- nämar sig de sextio. Han har låtit sin son växa upp i fosterhem- förmodligen till sonens fromma- men hela tiden osynlig följt dennes utveckling. Själv beskriver sig berättaren som en odugling och ägnar en hel sida åt allt han är ofömögen till.
Så börjar jag att läsa från början om släkten Brosse under ett halvtannat århundrande. Från det gamla slitsamma bondesamhället mot den oerhört intressanta tid då Sverige utvecklades till idustrination.
De första generationerna efter urmodern Anna, Gussarsdotter, Brosse (1815- 1900?), som kom från utlandet och kastades av en svart vagn dragen av en svart häst utanför gästgiveriet i Tranas, var bönder. Mot slutet av 1800- talet böjade några av barnen ge sig av från gårdarna för att bli industriarbetare och ofta tillhörde de arbetarrörelsens pionjärer. Att delta i de diskussioner man förde i hemmen där man föreställde sig det framtida samhället, när man stod inför införandet av allmän rösträtt, måste ha varit en upplevelse väl i klass med att ha närvarat när igor Igor Stravinsky skrev Våroffer. Några av barnen i de kommande generationerna tog sig fram i samhället som ingenjörer, skådespelare och humanister m.m.
Som varande tonåring under slutet av 60- talet fäste jag mig speciellt vid den sjuklige Gussar Brosse (1905- 1937) som fick gå i läroverk, blev journalist och trots sin passifitiska läggnig reste till Spanien som frivillig under inbördeskriget och avled där av en skottskada. I sina eferlämnade anteckningar skriver han sjäv citerande Bakunin:" Jag är inte fri förrän alla mänskiga varelser, män som kvinnor, likaledes är fria. Andras frihet är inte på något sätt en begränsning eller förnekelse av min frihet utan tvärt om dess nödvändiga förutsättning och bekräftelse." Och på ett annat ställe:" Frihet utan socialism, det är privilegium, orättvisa. Och socialism utan frihet, det är slaveri och brutalitet".
Tankarna känns igen från 70- talets vänstervåg, men då hade samhället utvecklats så att jag aldrig behövde känna orättvisorna på bara kroppen. Jag kunde när som helst vända mig ifrån och tänka på något annat. I detta tycker jag att jag har drag liknande bokens huvudperson. I slutet av boken låter bokens berättare såga ner de äppelträn som växer på en bit mark som han ärvt av sina förfäder. Det är mer lönsamt att upplåta marken som parkeringsplats till Kiviks Marknad, om än bara en gång om året.
Hasse Alfredson är en av de mest mångsidigt begåvade människor jag känner till. Mot slutet av boken gör brättaren en reflektion som kan ses som en sammanfattning av släktsagan och ger tröst:
"Jag föreställer mig ofta mänskligheten i bilder av vågor eller lågor. Varje låga eller våg är unik i den meningen att troligen ingen föregångare har sett exakt likadan ut, varit exakt lika hög eller låg, haft exakt lika många molekyler i sig...
Men samtidigt har har alla vågor och lågor sett likadana ut sedan tidernas gryning. Det är också ett aldrig tröttande skådespel att titta i eld eller över hav. Någon låga då och då är högre än de andra, men det är det lilla, och de hänger alla ihop."
