Hamlet

David Dencik och Lil Terselius i Hamlet

I går såg jag Hamlet i en inspelning från Roma- teatern på Gotland. Regi av Lars Norén. Bravo! Lil Terselius helt fantastisk som Gertrud.

Finns det något hopp?

Lars Norén

I går såg jag Lars Norén i en tvdokumenär om Hamlet, världens förmodligen mest spelade teaterpjäs. Är den så bra? Har den något att säga vår tid. Något som programmet upplyste om och som jag inte har tänkt på tidigare är att de två kvinnliga huvudrollerna har så fövånadsvärt korta och lite torftiga repliker. Inte riktigt något för en stor aktris, som det ofta handlar om, att bita i. Dessutom uppträder Hamlet som en stor sexist, både mot sin fästmö Ofelia och sin mor Gertrud.

Lars Norén som tycker att mycket av det som Shakespeare har skrivit är sövande men som nyligen regisserat en uppsättnig av Hamlet på Gotland menade, och nu citerar jag inte ordagrant, att det som utspelar sig på scenen utspelar sig i verklighetn varje dag , han hänvisade bl.a. till Bosnien.

På frågan om det finns något hopp svarade han efter en stunds tystnad nej, med gråten i halsen tyckte jag. Det viktiga var inte den konst som utövades på scenen utan vad som händer i publiken, hur åskådarna reflekterar på det som utspelar sig, omprövar sina värderingar och bildar sig en uppfattning.

Detta fick mig att tänka på att av önskvärda egenskaper hos var och en skattar jag förmågan till självreflektion mycket högt. Att vid varje tillfälle gå till sig sjäv och ställa frågan- vad har jag för motiv till just det här. Vad innebär konsekvenserna av min handling för andra och den övriga världen.

Känslan jag ständigt vill återkomma till.

Tänk när den senast Beatles-plattan kom ut i skivaffären. Jag kastade mig ner till butiken, expiditen, gillade mig, kändes det som. Det var något i känslan som jag ständigt vill återkomma till. I vilket fall som helst, det fanns två låtar som tände mitt hjärta som tioåring. Det var Tennessee Waltz med Alma Cogan och så var det Please Mister Postman med The Beatles. Den köpte jag som singel med omslag i gult minns jag. Jag älskade, älskade dom.- dom fyllde mitt hjärta med tillit till livet.

Lyssna här på dom tidiga The Beatles

(Tilläggas bör att Please Mister postman är en cover. Den är skriven av av Holland-Dozier-Holland i Motown records. De ville träffa "the sweetspot" i människor med sina låtar och de lyckades sannerligen på mig. Tennessee Waltz har en anan bakgrund men samma effekt).

Elvis Aaron Presley

Det är få förunnat att ha en profil som en grekisk Gud. Förutom Elvis enorma utstrålning och musikalitet kvartsår det som inte räknas,- det är ju insidan som räknas påstås det- hans utseende. När det gäller sammansmältningen av föräldrarnas utseende, jag tycker mig se likheter med båda föräldrarana hos Elvis, har naturen varit på ett särdeles gott humör. Jag var inte med när Elvis var som störst men har på senare år blivit fylld av hänförelse. Som när han sjunger- For Dixieland i was born...

Kris för US- dollarn

Det är ekonomisk kris i USA, den värsta sen andra världskriget påstås det. Jag kommer att tänka på den gamla DFFG- låten Rädda Dollarn som har fastnat i mitt minne. På den tiden sades det, angående ekonomin, att drabbas USA av snuva får Europa lunginflammation. Det handlade om bytesbalans och beroendet av en stark US-dollar:

vers 1:
Det var år sextiåtta i vårens vackra tid
då dollarn visade sig vara dålig som likvid
bankirer bet på naglarna och kurserna dom föll
och ingen visste längre om valutasvindeln höll.
vers 2:
Och orsaken till krisen var enkel att förstå
det var kriget i Vietnam som tömt USA:s depå
det gick åt för mycket pengar att bekämpa FNL
så nu samlades ett dystert gäng på Forresta hotell.
refräng:
Rädda dollarn, rädda dollarn så ljöd deras refräng
det sa Palme de sa Vikman det sa Wilson de sa Sträng.
Så räta ryggen svenska folk och bocka er och nig
Vi ska alla vara med och få betala Nixons krig.

anm. All eventuell likhet med nutiden
är en ren tillfällighet
som ser ut som en tanke.

Den svåra mansrollen

Staty i Los Angeles

Blues Org.

Det var blues som vi spelade. Och så var det Carlos Santana , bara tyngden i namnet. Och så den där trummisen i Woodstock som jag aldrig fick veta namnet på. Vilken ungdomlig geist. Så ville man spela Gärna med långa improvisationer inspirerade av Cream och John Mayalls Bluesbreakers. Senare provade vi även på svensk folkmusik och Deep Purple. Men i grunden låg alltid den svarta bluesen.