Carpe Diem och Vanitas

Eftersom jag varit sjuk en tid har tid funnits att ägna sig åt exisensiella frågor i Wikipedia hittade jag dessa två begrepp som kan sägas utgöra varandras motsats. Carpe diem (fånga dagen) -att leva i nuet, ägna sig åt den skapande leken. Vanitas (latin för 'fåfänglighet' eller 'tomhet') Hur är det med mer osunda aktiviteter som att gå på krogen eller röka?



Släktskap.
På grund av min sjukdom sömnapné använder jag mig av en "antisnark -mask" för att få min djupsömn utan ständiga uppvaknanden. Jag känner jag en viss "släktskap" med denna varelse. Är det inte något slanglikt som utgår från näsan på honom?
Denna fantasieggande varelse är från filmen Alien och får här även representera Carpe Diem och Vanitas. En utomjording och rymdfarare. Till synes sitter han död vid sitt manöverbord. Jag vände mig till min bror som är något av en Alien -specialist för att få veta mer om denne "rymdpolare". Han skriver:
"Polaren i fråga är vad som är kvar efter en i besättningen på ett havererat rymdskepp på en gudsförgäten planet. Besättningen på rymdfärjan Nostromo lockas ned på denna planet av en nödsignal. Eller är det en varningssignal?  ”Polaren” tycks ha växt ihop med både sig själv och med den stol och/eller maskin han verkar sitta i. Det hela är ganska trassligt och kan inte ha skett över en natt. Vi kan anta att han har haft god tid på sig att vänja sig".  

Sömnapné- forts.

Trollet i målningen av Ivar Arosenius lider troligtvis av sömnapnnésyndrom- skulle jag gissa.

Det stygga trollet som tagit prinsessan till fånga för att ha som sällskap på ålderns höst. Prinsessans känslor inför detta är i fokus. Man kan också tänka sig ett snällt troll där prinsessan får representera en bahaglig dröm med erotisk anstrykning. Något som jag själv upplevt upprepade gånger efter att ha fått diagnosen sömapnésyndrom . Om dagen känns ovanligt trist och grå- man blir liksom aldrig riktigt pigg eller drabbas av dalar med dåsighet och microsömn, har drömmar, likt en god vän, en tendens att kompensera detta. Det undermedvetna krafterna samlar sig till strid för att hjälpa jaget, som hamnat skuggornas rike, att inte hamna i handligsfölamning och depression.
Det här går att göra någontig åt med sundare livsföring och med den behandling som sjukvården har att erbjuda.
I går var jag på introduktion till behandling på Sahlgrenska sömnlabb. Detta skedde i grupp. Vi skulle ha varit femton, men blev bara sju. Märkligt att så många bara uteblir. Nu är det ju speciellt viktigt för mig att få behandling eftersom jag är yrkesförare. En sympatisk sjuksköterska berättade om den mask man ska sätta över i första hand näsan. När man sover känner den sinnrika apparaten av om man drabbas av andningsstopp och "puttar" därvid in en lagom luftmängd som håller andningsvägarna öppna. Maskerna fanns i olika utföranden. Det ska gå att vänja sig vid dem förutsatt att man då inte har för vana att sova på magen hela natten. Så nu väntar en övernattnig på kliniken för utprovning av apparaten.

Hur ritar man en sol

Den här låten är ju faktiskt riktigt bra- att det skulle ta så lång tid att komma på det.


" jag har fått i uppdrag att rita en sol... Jag har inte sett solen på ett halvår. Jag vet inte hur den ser ut. Den lär vara rund, gulvit och varm. Men vad vet jag. Den kanske är fyrkantig... dock kan jag ge mig till att måla en fyrkantig sol om resultatet blir en tavla som utstrålar livskraft och värme och går att sälja." / Slas

Drömmar under sjukskrivning

Så gick vi över Ramberget min bror och jag. Vid bergets fot ligger den nya Moskén i Göteborg. Min bror gick in och bad. Själv skulle jag som kringboende få infomation och se mig omkring. Men jag hade för mycket träningsvärk så det får bli en annan gång...

Detta kunde vara en dröm men är en verklig händelse. I söndags tog jag och min bror med fru en rask prommenad över Ramberget för att därefter besöka den nya Moskén på Hisingen. Min bror har sedan länge konverterat till Islam. Denna lilla berättelse innehåller för mig något av de symboliska bilder som våra drömmar använder sig av. Den strapatsrika färden över berget för att slutligen nå en plats där jag kan hitta en djupare mening - någonting som ger en förklaring till vår levnad och vårt lidande, här symboliserat av Moskén. Min bror går beslutsamt in medan jag får kroppsliga besvär såsom träningsvärk. Kanske är jag inte mogen för detta steg ännu.
När man som jag går långtidssjukskriven ökar drömmandet. Troligtvis bearbetar man i drömmen alla de obesvarade och oroande frågor man ställs inför. Hur länge måste jag vänta på behandling? Blir jag så frisk att jag kan återgå till mitt nuvarande arbete eller blir jag tvingad till att ändra syselsättning. Kommer jag att mötas av en ändrad attityd från mina kollegor och arbetsledare när och om jag kommer tillbaka. Kanske vill jag göra något annat. 
Drömmarna blir tydligare och lättare att minnas när man går sjukskriven, men handlar definivt inte om det man skulle kunna förvänta sig. Dom är skrämmande, roande, ofta lustfyllda, blandar tid och rum i ett ända virrvarr- utspelar sig kanske plötsligt på en plats där jag befann mig som barn utan att jag reflekterar över det.

2: En bok om drömtydning

Dagen efter min brors besök går jag till bilioteket. Av en ren slump hittar jag boken Drömtolkning av Johan Olsson, utfrågad i TV 4- morgon   om just detta.
- Ta dina drömmar på allvar, ha papper och penna på nattygsbordet, och skriv ner dom direkt, innan ditt kontrollerade jag gör korrigeringer, skriver han. Det här drömmer jag efter att ha läst de första kapitlen i denna bok.
Jag befinner mig i det hus där jag bodde tills jag fyllde 9 år. Jag och min bror ( den här gången min mellanbror) ska ha fest för vänner, kvinnliga bekanta. En häst befinner sig i huset. Min bror ordnar med två smala gummimattor så att den inte ska halka på parketten- men gummimattan går sönder. Vi får ta ner hästen i källaren- ett rum med vattenkran alldeles vid utgången. Bara den får rejält med havre och vatten ska den nog gå bra. Bjudningen närmar sig . Ingen kontakt med de bjudna på datorn- borde ringa dom. Det börjar skymma, föräldrarna närvarande. Det är lite för ostädat för fest. Hästen fortfrande inte nedtagen i källaren...
Den här drömmen känns fragmentarisk, och jag är osäker på  om inte mitt kontrollerande jag har korrigerat den. Jag skriver ner den efter några anteckningar nu mitt på dagen. Men jag ska göra ett försök att nedteckna mina drömmar nu, allteftersom jag läser Johan Olssons bok.

Fotnot: Om Muhammed inte kan komma till berget  får berget komma till Muhammed

Sömnapné och viktproblem

Aj, aj, aj- så här ska inte ett mellanmål se ut- lägg märke till den insmugna mazarinen.

Drabbad av ännu en av våra tidigare okända "välfärds"- sjukdomar sömnapné . Jag sitter jag på ett café, i berikande samtal med en kompis och förhoppningsvis i en känsla av andlighet, intar jag ett vettigt mellanmål efter att ha simmat 300m, sprungit med väst 200 och återigen simmat 200m.

Efter några år av förändrad livsstil på grund av yttre omständigheter börjar vågen peka betänkligt uppåt. På en ganska kort tid, ca. tre år, ökar jag från den acceptabla trivselvikten upp mot den nivå som kallas fetma mätt med BMI. Jag blir handikappad av min vikt- det tar emot att gå längre sträckor. Jag blir deppig- åldras man så fort? Dessutom drabbas jag av något ännu värre. Jag blir dagtrött. Eftersom jag är busschaufför är detta inte något att leka med. Visst drabbas de flesta någon gång av trötthet dagtid, men när det övergår till anfall av kamp mot sömnen nästan dagligen måste man göra något åt det.
På vårdcentralen konstaterades högt blodtryck, 160/125, och jag fick medicin för det. Ett besök hos hälsopedagogen var mycket bra. Några effektiva tips på, små mål med fleromättat fett/ sockersnåla och med grovt fiberrikt bröd var fjärde timme, motion några timmar i veckan, gjorde att viktkurvan vände och började peka nedåt.
Men när det gäller det jag sökte för, oacceptabel sömninhet dagtid, funderar jag på om inte vårdapparaten kunde fungera bättre. Det tidigare nämnda inträffade i månadskiftet sept. okt. 2011. Jag valde att till en böjan gå sjukskriven, efter några veckor 50% av sociala skäl. Jag fick en remiss till Öron - näsa- hals. Kring Lucia fick jag sova hemma med en apparat som kände av min andning under sömn. Kring jul hade jag gått ner ca. åtta kilo, kände mig som genom ett trollslag mycket bättre och åtegick till arbete 100 %. Den åttonde januari läkarbesök för utvärdering av apparatens data. Jo- jag fick diagnosen sömnappnésyndrom, en remiss till Sahlgrenska sömnlabb, och sjuksrivning 100% intill dess jag får behandling. Jag ringer sömnlabb en vecka senare.
- Oj- ja, din remiss kom i går. Vi har 800 personer i kö, så det kan ta flera månader. Jasså- du är yrkeschaufför och kan inte utöva ditt yrke. Då måste det kunna ordna sig så du får förtur. Men det kan ta tid.
Nu infinner sig känslan av att vara något anonymt som bollas inom sjukvården. Där jag står nu borde jag ha befunnit mig mycket tidigare eftersom jag sökte för mina besvär redan i september. Kommer jag att få behandling innan försäkringskassan kräver att jag söker mig ett nytt jobb, omplacering är otänkbart inom min bransch. Jag har varit på G med viktminskning och känner mig som sagt mycket bättre.
Så nu får jag väl se sjukskrivningen som en tid att sitta och tänka över mina tidigare försummelser, och naturligtvis fortsätta att kämpa med viktminskningen. Bara man inte hinner "vissna"- det tar ju sådan tid. Den psykiska hälsan/ ohälsan har nog aldrig varit den svenka sjukvårdens specialité.  

Tiden är ingenting- ett återseende

Åter läser jag boken efter 20 år i bokhyllan.
När det gäller skönlitteratur läser jag  mycket ogärna sådant som jag inte intiutivt känner att detta angår mig- sådana tankar har jag också varit inne på och skulle vilja utveckla. Därför har jag aldrig på grund av någon inre tröghet varit en "bokmal". När jag åter läser Tiden Är Ingenting har den säkert stått på bokhyllan i minst tjugo år. Jag börjar läsa kapitel 20.
Bokens huvudperson utropar "Min son! min son! O att jag fick sluta dig till mitt hjärta!" Så var det ja. Boken med dess personer börjar så sakterliga närma sig ytan i mitt minne. Huvudpersonen är ungefär i min ålder- nämar sig de sextio. Han har låtit sin son växa upp i fosterhem- förmodligen till sonens fromma- men hela tiden osynlig följt dennes utveckling. Själv beskriver sig berättaren som en odugling och ägnar en hel sida åt allt han är ofömögen till.
Så börjar jag att läsa från början om släkten Brosse under ett halvtannat århundrande. Från det gamla slitsamma bondesamhället mot den oerhört intressanta tid då Sverige utvecklades till idustrination.
De första generationerna efter urmodern Anna, Gussarsdotter, Brosse (1815- 1900?), som kom från utlandet och kastades av en svart vagn dragen av en svart häst utanför gästgiveriet i Tranas, var bönder. Mot slutet av 1800- talet böjade några av barnen ge sig av från gårdarna för att bli industriarbetare och ofta tillhörde de  arbetarrörelsens pionjärer. Att delta i de diskussioner man förde i hemmen där man föreställde sig det framtida samhället, när man stod inför införandet av allmän rösträtt, måste ha varit en upplevelse väl i klass med att ha närvarat när igor Igor Stravinsky skrev Våroffer. Några av barnen i de kommande generationerna tog sig fram i samhället som ingenjörer, skådespelare och humanister m.m.
Som varande tonåring under slutet av 60- talet fäste jag mig speciellt vid den sjuklige Gussar Brosse (1905- 1937) som fick gå i läroverk, blev journalist och trots sin passifitiska läggnig reste till Spanien som frivillig under inbördeskriget och avled där av en skottskada. I sina eferlämnade anteckningar skriver han sjäv citerande Bakunin:" Jag är inte fri förrän alla mänskiga varelser, män som kvinnor, likaledes är fria. Andras frihet är inte på något sätt en begränsning eller förnekelse av min frihet utan tvärt om dess nödvändiga förutsättning och bekräftelse." Och på ett annat ställe:" Frihet utan socialism, det är privilegium, orättvisa. Och socialism utan frihet, det är slaveri och brutalitet".
Tankarna känns igen från 70- talets vänstervåg, men då hade samhället utvecklats så att jag aldrig behövde känna orättvisorna på bara kroppen. Jag kunde när som helst vända mig ifrån och tänka på något annat. I detta tycker jag att jag har drag liknande bokens huvudperson. I slutet av boken låter bokens berättare såga ner de äppelträn som växer på en bit mark som han ärvt av sina förfäder. Det är mer lönsamt att upplåta marken som parkeringsplats till Kiviks Marknad, om än bara en gång om året.
Hasse Alfredson är en av de mest mångsidigt begåvade människor jag känner till. Mot slutet av boken gör brättaren en reflektion som kan ses som en sammanfattning av släktsagan och ger tröst:
"Jag föreställer mig ofta mänskligheten i bilder av vågor eller lågor. Varje låga eller våg är unik i den meningen att troligen ingen föregångare har sett exakt likadan ut, varit exakt lika hög eller låg, haft exakt lika många molekyler i sig...
Men samtidigt har har alla vågor och lågor sett likadana ut sedan tidernas gryning. Det är också ett aldrig tröttande skådespel att titta i eld eller över hav. Någon låga då och då är högre än de andra, men det är det lilla, och de hänger alla ihop."   

Julen 2011

Tänk vilken skillnad det kan vara. Övre bilden tagen vid den lilla sjön Gärdsken på juldagen 2010. Undre bilden tagen vid samma tid 2011.Men änderna såg gladare ut denna jul

Änderna såg riktigt förbannade ut för ett för ett år sen och tiggde aggressivt. Nu blåser det kraftiga, fuktiga och mycket milda vindar kring sjön.