Svarte Riddaren

Släktskap med den Svarte Riddaren

Tidspilen

;

Besök på kaffestugan på Bygdegården i Fagersta en söndagsmorgon kring midsommar. En ovanlig tid för ett cafébesök. Det är ganska tomt. Man kan i lugn och ro låta blicken glida över och studera alla intressanta föremål som står uppställda på hyllor eller hänger på väggarna i den ålderdomliga byggnaden. Morgonljuset reflekteras mot de vita taperna och ljusa bordsbenen. Bord och stolar har valts med nogrannhet- en ljusblå pinnsoffa står utmed ena långväggen.
Här spekulerar man. Utbyter några fraser, sitter tyst en längre stund, tar därefter åter upp samtalet. Tiden rinner iväg- en, en och en halv- två timmar.
Mannen på bilden som jag delar bord och resonerar med tillhör mina tidigaste minnen. Dom är fragmentariska och härrör sig från de sista åren på 1950- talet. Mannen på bilden är då ungefär 15 år och jag är tio år yngre- vi är halvbröder. Jag och min jämnåriga bror var nog inte någon större tillgång för honom- mest till besvär som när han fick vara barnvakt.
Något i cafébilden väcker minnena till liv. Kanske är det ljuset i lokalen en tidig söndagsmorgon.Jag sitter vid fotändan av hans säng och bläddrar i en bok om naturkunskap med bilder. Ljuset kommer in från ett fönster under taket. Det finns ett skimmer kring tidiga barndomsminnen, kanske för att psyket var mera töjbart och i ett skede av utveckling. Verkliga upplevelser blandas med fantasi. En stor spindel liknar farbror Kalle tycker jag. Spindeln och farbor Kalle utstrålade auktoritet. Farbror Kalle var flinskallig.

Tidspilen är ett nytt ord som jag hörde i veckans avsnitt av Vetenskapens värld. För att beskriva vad ordet betyder tog man en enkel liknelse. Om man bygger ett sandslott vid stranden en dag och nästa dag återkommer så ser man vad tidspilen har gjort med slottet. Det börjar så smått att naggas i kanten och falla isär. Risken att andra sandkorn ska ersättta de som ramlat ner eller blåst bort är närmast obefintlig. På detta sätt förhåller det sig med hela Universum. Stjärnorna går mot sin undergång, blir röda jättar och vita dvärjar, för att slutligen dö enligt den rikning tidspilen visar, även om det tar en oändlig tid i jämföelse med sandslottet. Drygt 50 år har passerat i tidspilens riktning sen jag satt och bläddrade i boken om naturkunskap vid fotändan av min storebrors säng.

 

Några timmar har förflutit sedan vi satt på bygdegårdens Café och vi har förflyttat oss i tid och rum till Gammelgården i Ludvika. Jag står på lite avstånd och betraktar när min bror ber. Vanan att enbart betrakta känns lite besvärande och något som jag är fånge vid. I den religion jag vuxit upp med har jag känslomässiga bindningar, men själva trosbekännelsen känns ändå för otrolig. Andra religioner kan vara mer trovärdiga, men det gemensamma utövandet i församlingar, känns fortfarande för främmande för att jag ska delta i dem. Mannen på bilderna skulle kunna vara vilken medmänniska som helstmen är inte det.Han är min storebror som jag från tidig bardom har ett pärlband med minnen av.

Vad är mitt omdöme? Det skulle vara att han är karl för sin hatt. En professor i latin sade en gång att en människa är inget som man föds till utan något man blir. Hmm. En ökad tillblivelse i någon riktning?

Brevväxling.

Med utgånspunkt från scenen The Bridge of Death i filmen Monty Python and the Holy Grail

Bäste Herre!
Ännu än nystart- kickoff i livet och skolan. Hur går det?
När inte allt går på räls, som det synbarligen gör för andra, kan man försjunka i arketypiska funderingar som att svara på Svinxens gåta- Knallen som kunde svara på Fans 7 frågor m.m.
Monty Python har gjort en bra variant när det gäller detta i fimen The Holy Grail- en av deras roligaste tycker jag.
Mr. G

_ _ _

Är det för spårvagnsförarna som allt går på räls, medan busschaufförerna lämnas med sina gåtor?
Skämt åsido – vi gjorde fan arbetslös i och med att livet blev enkelt och allt började gå på räls. Fan behövs som representant för våra innersta önskningar. Allt började gå på räls, eller förväntades åtminstone göra det, medan sjukskrivningarna för depression ökade med 900% (fr 1905 t 1955 ungefär).
Gåtor är förvirrande och förvirring är ett gyllene tillstånd – antagligen en utmärkt kur mot depression!
/ph

Med många kulörta lyktor...

>

Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
De slocknade - ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.
Jag stannade - högst förlägen,
- allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått på vägen,
som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt - men det går
(Nils Johan Einar Ferlin.)
Dikten avänds i kognitiv terapi.

Vid Midsommartid

Min bror poserar strax bredvid den nya midsommarstången på Västanfors Bygdegård  i Fagersta
Midsommaren tillbringade jag hos min bror i Fagersta. Stadens omgivnigar gör rätt för namnet och det är definitivt det rätta stället om man vill uppleva en traditionell svensk midsommar. Vi tillbringade helgen med att bestiga Landsbeget ( 217m), det högsta i omgivningen. Vi ägnade oss huvudsakligen åt att studera bergarter och mineraler medan vi stretade fram på stigar som gick ömsom uppåt och ömsom nedåt tills vi slutligen nådde toppen.
Här citerar jag bloggaren marlene- mitt liv&lite till som gått en dagstur på 15 km som går runt och upp på Norra och södra Landsberget - Landsbergsrundan. Hon skriver några rader om bergets historia- tänk vad ett berg kan berätta:
Fakta om Norra och södra Landsberget 
"För ca 9800 år sedan hade den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka från Västmanland. Tyngden från det upp till 3 km tjocka istäcket tryckte ner markytan flera hundra meter, och efter isavsmältningen låg därför stora delar av landet under havets yta. Havsytan nådde omkring 180 m högre än den gör idag. I det som idag är Västmanland syntes endast topparna på de högsta höjderna. De låg som små öar i det hav som fått namnet Yoldiahavet. Två av dessa öar var norra och södra Landsberget."
Ungefär halvvägs upp på berget kan man se de Klapperstensfält som bildades och formades av vågorna från Yoldiahavet som spolade mot den dåtida stranden.

Resning av midsommarstången på Västanfors bygdegård .

Resning av den nya Midsommarstången. I Fagersta har man den i Dalarna gällande traditionen att man låter stången stå kvar ett helt år till dess det är dax att resa en ny midsommarstång.

Ludvika   
Så ett besök på Ludvika Gammelgård.

Skovelhjul för gruvhantering i Bergslagen.

 

Vilket underbart tekniskt underverk

 

Gammal järnsmälta på Mineralmuseet i Ludvika. Man kan riktigt se hur malmen pressats ur stenen under hög hetta. Det här ser ju ut som en hjärna, utbrast jag, när jag såg den på håll. Kanske en svårt pressad mänsklig hjärna eller ett så kallat hjärnsläpp.

Jag ska sluta att röka

Det här är det första inlägget om min kamp mot rökningen. Kanske lyckas jag och det här blir en mera läsvärd blogg. Jag ska sluta röka. Mitt sunda förnuft säger mig det. Jag drabbas ofta av panik inför hur fast jag sitter i rökberoendet. Jag tänker att om jag stod i ett flygplan- nedanför finns en ö där det saknas cigaretter och jag hade en fallskärm så skulle jag utan tvivel hoppa. Men tanken på att genomleva verklighetens vardag utan cigarettpaketet i fickan ger mig panik. Låt mig börja från början. Min pappa rökte John Silver- 60 filterfria cigaretter om dagen. Min mamma rökte Chessman- ett vackert paket i gult. Hon lärde sig att röka av en äldre bekant för att som fin flicka bli världsvan. Detta var på 1930- talet. Hon påstod att hon under hela sitt liv aldrig dragit ett halsbloss. Hon skulle aldrig komma på tanken att dra ner den obehagliga smetiga röken i sina lungor. Min pappas sista år blev mycket plågsamma med invaliditet. Min mamma klarade sig bättre, men visst hade hon tandlossning, rynkig hy, och svårt för att gå längre sträckor till följd av rökningen. Här finns två skilda signaler. Min pappas öde vill jag definitivt inte dela. Min mamma som troligtvis förkortade sitt liv med några år men som ändå var socialt aktiv in i det sista- kan jag tänka mig att offra det som hon offrade? Barnet kan tyvärr inte se denna problematik och ta varning av detta. Du gör som föräldrarna gör.Så nu står jag här. Livet är en gåva och har en storhet som du hitills har smetat in i äcklig cigarrettrök. Klockan är fem i tolv och varför slutar du inte? Orsaken är ett slags personlighetsklyvning. Dels det analytiska överjaget som finner hur många skäl som helst för att sluta. Dels den andra, känslomässiga sidan, som säger livet har inget, inget större att ge än just detta att ta en cigarett. Många drabbas av sorg efter ett rökstopp som varar i flera år. Det är då naturligtvis lätt att man återfaller till rökningen. Jag måste som en fältherre hitta en strategi som går till atack och övervinner denna strid mot i det i det här fallet abnorma och destruktiva känslolivet. Klockan är fem i tolv, men ändå bara fem i tolv- och livet har så mycket annat att ge och fodra, det vet jag ju. Cigarettbilden från Doktorn kunskap är trygghet!

Vår i Göteborg

Plusgrader sju dygn i sträck- då är det vår enligt meterologerna. Det har nu inträffat här i Göteborg. Annars är det solens vinkel, ljusets återkomst, och de torra vägbanorna som vittnar om att någor är på gång.