Min bror poserar strax bredvid den nya midsommarstången på Västanfors Bygdegård i Fagersta
Midsommaren tillbringade jag hos min bror i
Fagersta. Stadens omgivnigar gör rätt för namnet och det är definitivt det rätta stället om man vill uppleva en traditionell svensk midsommar. Vi tillbringade helgen med att bestiga Landsbeget ( 217m), det högsta i omgivningen. Vi ägnade oss huvudsakligen åt att studera bergarter och mineraler medan vi stretade fram på stigar som gick ömsom uppåt och ömsom nedåt tills vi slutligen nådde toppen.
Här citerar jag bloggaren
marlene- mitt liv&lite till som gått en dagstur på 15 km som går runt och upp på Norra och södra Landsberget - Landsbergsrundan. Hon skriver några rader om bergets historia- tänk vad ett berg kan berätta:
Fakta om Norra och södra Landsberget
"För ca 9800 år sedan hade den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka från Västmanland. Tyngden från det upp till 3 km tjocka istäcket tryckte ner markytan flera hundra meter, och efter isavsmältningen låg därför stora delar av landet under havets yta. Havsytan nådde omkring 180 m högre än den gör idag. I det som idag är Västmanland syntes endast topparna på de högsta höjderna. De låg som små öar i det hav som fått namnet Yoldiahavet. Två av dessa öar var norra och södra Landsberget."
Ungefär halvvägs upp på berget kan man se de
Klapperstensfält som bildades och formades av vågorna från Yoldiahavet som spolade mot den dåtida stranden.
Resning av midsommarstången på Västanfors bygdegård .
Resning av den nya Midsommarstången. I Fagersta har man den i Dalarna gällande traditionen att man låter stången stå kvar ett helt år till dess det är dax att resa en ny midsommarstång.
Ludvika
Så ett besök på Ludvika Gammelgård.
Skovelhjul för gruvhantering i Bergslagen.
Vilket underbart tekniskt underverk
Gammal järnsmälta på Mineralmuseet i Ludvika. Man kan riktigt se hur malmen pressats ur stenen under hög hetta. Det här ser ju ut som en hjärna, utbrast jag, när jag såg den på håll. Kanske en svårt pressad mänsklig hjärna eller ett så kallat hjärnsläpp.
Det här är det första inlägget om min kamp mot rökningen. Kanske lyckas jag och det här blir en mera läsvärd blogg. Jag ska sluta röka. Mitt sunda förnuft säger mig det. Jag drabbas ofta av panik inför hur fast jag sitter i rökberoendet. Jag tänker att om jag stod i ett flygplan- nedanför finns en ö där det saknas cigaretter och jag hade en fallskärm så skulle jag utan tvivel hoppa. Men tanken på att genomleva verklighetens vardag utan cigarettpaketet i fickan ger mig panik. Låt mig börja från början. Min pappa rökte John Silver- 60 filterfria cigaretter om dagen. Min mamma rökte Chessman- ett vackert paket i gult. Hon lärde sig att röka av en äldre bekant för att som fin flicka bli världsvan. Detta var på 1930- talet. Hon påstod att hon under hela sitt liv aldrig dragit ett halsbloss. Hon skulle aldrig komma på tanken att dra ner den obehagliga smetiga röken i sina lungor. Min pappas sista år blev mycket plågsamma med invaliditet. Min mamma klarade sig bättre, men visst hade hon tandlossning, rynkig hy, och svårt för att gå längre sträckor till följd av rökningen. Här finns två skilda signaler. Min pappas öde vill jag definitivt inte dela. Min mamma som troligtvis förkortade sitt liv med några år men som ändå var socialt aktiv in i det sista- kan jag tänka mig att offra det som hon offrade? Barnet kan tyvärr inte se denna problematik och ta varning av detta.
Du gör som föräldrarna gör.Så nu står jag här. Livet är en gåva och har en storhet som du hitills har smetat in i äcklig cigarrettrök. Klockan är fem i tolv och varför slutar du inte? Orsaken är ett slags personlighetsklyvning. Dels det analytiska överjaget som finner hur många skäl som helst för att sluta. Dels den andra, känslomässiga sidan, som säger livet har inget, inget större att ge än just detta att ta en cigarett. Många drabbas av sorg efter ett rökstopp som varar i flera år. Det är då naturligtvis lätt att man återfaller till rökningen. Jag måste som en fältherre hitta en strategi som går till atack och övervinner denna strid mot i det i det här fallet abnorma och destruktiva känslolivet. Klockan är fem i tolv, men ändå bara fem i tolv- och livet har så mycket annat att ge och fodra, det vet jag ju. Cigarettbilden från Doktorn kunskap är trygghet!
Men strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllene dosor
Julen en frosseriets högtid. Den har gamla anor i denna kalla nord där detta tillskott av mat behövdes- men nu- för den moderna människan i västvärlden- kan den givetvis, för vissa, vara helt förödande. Frosseri= en dödssynd har som motsats den på senare tid tillkommna andlighet som också tillhör julen. Dags för nyårslöfte. Givetvis är det inte julen utan det som man sätter i sig under det övriga året som har betydelse. Där kan julen vara droppen som får bägaren att rinna över.
Soluppgång över sjön Gärdsken juldagen 2010. Detta som av ett naturfolk, vilka forskaren Carl Jung mötte på sina resor, kallades för Mungu. Man utförde riter som att smeta saliv över sina ansikten. Det var alltså inte solen i sig utan själva soluppgången som kallades för Mungu, och just denna återkomst även av en blek decembersol är ju själva undret. Bilderna tagna hos min gode vän Klas . Ett julfirande där intet saknades.
