Jimi Hendrix i mitt hjärta

Nonsense about spaceships and even space people

Third Stone from the Sun

Tre trummisar jag minns

Tre trummisar som betytt mycket för mig ända sedan jag som 12- åring stod utanför skytfönstret till musikaffären och snålvattnet rann inför en japensk virveltrumma av okänt märke som märkligt nog hade de s.k. sejarna (fjädrar som kan spännas för att få de typiska virveltrumsljudet) på insidan av det undre trumskinnet. Den kostade då på 60- talet knappt hundra kronor vill jag minnas.Därefter samlade jag på mig ett trumset av märket John grey Autoktrat, föutom golvpukan som var japansk av märket Star, ett märke som senare ökat i värde. Slutligen inhandlade jag som grädde på moset en virvelkagge av märket Ludwig- oj vilket sound- och som jag själv upplever som en raritet. Och så till ämnet läromästare. Efter att ha "fångat" Charlie Watts spel i Get out of my cloud blev dessa tre avbildade mina idoler. Ginger Baker som jag minns som en högrest vikingalik person som fyllde hela Kungliga Tennishallen med sitt spel.
Egil Johansen ökade mitt intresse för jazz, och där kom också musikskolan in med den Lilla blåsorkestern- jag minns honom också som en varm och rolig scenpersonlighet.
Så slutligen Mitch Mitchell- när han exempelvis går lös i Jimi Hendrix Manic Depression- vilken lirare som man säger på sportspråk. Dessutom är Mitch trumset precis som det skulle se ut på den tiden och det vattnas i munnen fortfarande.

Badet

Skylten med 50: tals-stuk ovanför entrén till Valhallabadet som invigdes 1954.
Till badet går jag minst en gång i veckan. Först dusch och bastu- därefter 1000 m. i bassängen. Ibland tar jag på en väst för egen träning och springer i vattnet i stället. Då brukar jag sjunga Vaktpraden av Povel Ramel eller Nå skruva fiolen av CM Bellman för att hålla takten. Om jag simmar tar jag på mej simglasögon och näsklämma- viktigt för att inte få nackspärr och dessutom för att känna större närhet till vattnet. Efter 200 m. uppvärmning känner jag mej som en säl eller valross som simmar över Atlanten mot exotiska mål som Island eller Påskön. Bilden till höger: Detta är min vy medan jag mediterande tar en kopp kaffe och en rök innan jag går in på Valhallabadet. I förgrundenValhalla idrottsplats, Nya Ullevi och i fjärran Skansen Lejonet
Jag är definitivt ingen renlevnadsman vilket framgår av den här bilden men just lusten att röra sej i vatten sitter djupt.

Skärpning- är jag förälskad?

Nu har jag inte bloggat på länge. Det som fyllde min tid så mycket under i stort sätt hela förra året- så många roliga timmar ofta fyllda med inspiration. Nu tittar jag lite förstrött tillbaka på bilderna och de tidigare inläggen. Har jag blivit slö? Allt har ju sin tid och för mig känns det just nu som något är fullbordat, som om jag knutit ihop en säck.
En orsak till den sinande blogginspirationen kan vara att en kvinna kommit in i mitt liv under den senaste tiden- från vilket vädersträck vet jag ej. "Hon kom som en vind- vad bryr sig en vind om förbud" skaldar Hjalmar Gullberg. Jag som i åratal nästan förtvivlat har jagat genom caféer, krogar och danshak. Kastat mig oroligt runt i sängen och drömt, drömt och åter drömt. Jag som så ofta har suttit strax bredvid de "lyckliga tu" och funderat i timmar på att detta händer aldrig mig. Och så plötsligt händer det bara så där, alldeles av sig själv.
- Du ska veta min son att det är kvinnan som väljer mannen och inte tvärt om, sade min gamle far efter ett långt liv. Jag kan inte motsäga honom, men vi är också olika, alla vi män och kvinnor. Förälskelse tar sin tid i anspråk. Lusten att blogga kanske återkommer, för det är ju himla kul. Under tiden ser jag på hennes porträtt som står här strax bredvid.

Göteborg i mitt hjärta

Tidigt kom jag till Göteborg i den båt som vi kallar livet och som vi bara delvis själva styr.
Mycket vatten har flutit i Göta Älv sedan jag kom hit. Liksom färgkarlen i boken Siddharta som åldras vid floden, åldras jag sid Göta älv, med vattnet i ständig rörelse kring båtens skrov.

Min blogg Doris och Harry Martinson

Nu ska jag skriva litet om mina två bloggar; Här är jag och Doris. Av en tillfällighet blev det två bloggar när jag började, en vit och en svart. Idén föddes att i den vita bloggen skriva om lite mer vardagliga saker , och i den svarta försöka beskriva upplevelser i mitt undermedvetna såsom drömmar; den mörklagda delen av mig själv. Jag fick beröm av min bror som efter ett tag tyckte sig se ett intressant spänningsfält emellan dessa bloggar.
När det gäller den svarta bloggen, med namnet Doris, har också en poet inspirerat mig nämligen författaren och nobelpristagaren Harry Martinson och då i synnerhet hans rymdepos Aniara, en revy om människan i tid och rum. Redan i det första inlägget har jag med hjälp av ett ritprogram försökt att avbilda Doris, detta kvinnonamn som har flera underbetydelser i boken. Så hela bloggen vilar på något sätt på en bild av en kvinna med breda höfter. Kanske är det en modergestalt.
Dock representerar inte denna kvinnogestalt det högsta stadiet av Anima, d.v.s. kvinnan i mannen, i dess fyra stadier, möjligtvis det tredje stadiet. Det högsta stadiet kan enligt läkaren och psykoanalytikern Carl Jung representeras av Pallas Athena eller Mona- Lisa. Jag tänker på Miman i Aniara som visserligen är gjord av människohand men samtidigt är ett kvinnligt väsen med förmåga att ta in bilder och dofter från universum. Något av en superdator med ett känsloliv.

I Juletid