;
Besök på kaffestugan på Bygdegården i Fagersta en söndagsmorgon kring midsommar. En ovanlig tid för ett cafébesök. Det är ganska tomt. Man kan i lugn och ro låta blicken glida över och studera alla intressanta föremål som står uppställda på hyllor eller hänger på väggarna i den ålderdomliga byggnaden. Morgonljuset reflekteras mot de vita taperna och ljusa bordsbenen. Bord och stolar har valts med nogrannhet- en ljusblå pinnsoffa står utmed ena långväggen.
Här spekulerar man. Utbyter några fraser, sitter tyst en längre stund, tar därefter åter upp samtalet. Tiden rinner iväg- en, en och en halv- två timmar.
Mannen på bilden som jag delar bord och resonerar med tillhör mina tidigaste minnen. Dom är fragmentariska och härrör sig från de sista åren på 1950- talet. Mannen på bilden är då ungefär 15 år och jag är tio år yngre- vi är halvbröder. Jag och min jämnåriga bror var nog inte någon större tillgång för honom- mest till besvär som när han fick vara barnvakt.
Något i cafébilden väcker minnena till liv. Kanske är det ljuset i lokalen en tidig söndagsmorgon.Jag sitter vid fotändan av hans säng och bläddrar i en bok om naturkunskap med bilder. Ljuset kommer in från ett fönster under taket. Det finns ett skimmer kring tidiga barndomsminnen, kanske för att psyket var mera töjbart och i ett skede av utveckling. Verkliga upplevelser blandas med fantasi. En stor spindel liknar farbror Kalle tycker jag. Spindeln och farbor Kalle utstrålade auktoritet. Farbror Kalle var flinskallig.
Tidspilen är ett nytt ord som jag hörde i veckans avsnitt av Vetenskapens värld. För att beskriva vad ordet betyder tog man en enkel liknelse. Om man bygger ett sandslott vid stranden en dag och nästa dag återkommer så ser man vad tidspilen har gjort med slottet. Det börjar så smått att naggas i kanten och falla isär. Risken att andra sandkorn ska ersättta de som ramlat ner eller blåst bort är närmast obefintlig. På detta sätt förhåller det sig med hela Universum. Stjärnorna går mot sin undergång, blir röda jättar och vita dvärjar, för att slutligen dö enligt den rikning tidspilen visar, även om det tar en oändlig tid i jämföelse med sandslottet. Drygt 50 år har passerat i tidspilens riktning sen jag satt och bläddrade i boken om naturkunskap vid fotändan av min storebrors säng.
Några timmar har förflutit sedan vi satt på bygdegårdens Café och vi har förflyttat oss i tid och rum till Gammelgården i Ludvika. Jag står på lite avstånd och betraktar när min bror ber. Vanan att enbart betrakta känns lite besvärande och något som jag är fånge vid. I den religion jag vuxit upp med har jag känslomässiga bindningar, men själva trosbekännelsen känns ändå för otrolig. Andra religioner kan vara mer trovärdiga, men det gemensamma utövandet i församlingar, känns fortfarande för främmande för att jag ska delta i dem. Mannen på bilderna skulle kunna vara vilken medmänniska som helstmen är inte det.Han är min storebror som jag från tidig bardom har ett pärlband med minnen av.
Vad är mitt omdöme? Det skulle vara att han är karl för sin hatt. En professor i latin sade en gång att en människa är inget som man föds till utan något man blir. Hmm. En ökad tillblivelse i någon riktning?
